Valparna är här!!!
Den 15 januari föddes åtta valpar, fem tikar och tre hanar. Bilder finns längre ner på sidan
Hanar - två gula och en svart
Tikar - tre gula och två svarta
Bilder på valparna 1 vecka gamla finns här:
2 veckor gamla valpar finns här:
2012-01-21 Nytt från valplådan!
Idag har varit stora pysseldagen. Valparna är idag vägda, nymärkta och klorna är klippta. Tänk att klorna kan växa så på något så litet. Det var antagligen inte nödvändigt att klippa den redan men det skall ju börjas i tid. De var lite olika populärt beroende på vilken valp vi talar om. Det där med vägningen börjar också bli allt mer komplicerat. Vissa valpar lägger sig platt fall ner i den djupa tallriken och uthärdar livet medan andra har kommit på att det finns en kant och den är till för att forcera. Det finns bilder också. Skall se om Erika vill låna några av dem och visa er. Men det är som med allt annat. Det skall hinnas med.
Livet går fortsatt bra i valplådan. Snurran i sin tur äter mycket, sover gott och hoppar med jämna mellanrum ut ur valplådan och vilar på utsidan. Det är ganska gott att se att hon skaffar sig lite tid för sig själv. Hon kanske är så klok att hon snappat upp det där moderna uttrycket egentid… Idag har hon varit ute och lekt i snön med hundar och barn.
Imorgon är valparna en vecka gamla och det är bara sju veckor kvar tills ni kommer och hämtar dem. Jag kan tänka mig att en del av er gärna hade kommit och tittat på dem redan nu. Tro mig, det hade varit värt resan. Samtidigt är jag väldigt glad över att ni inte får. Snurran är för mig högt älskad och jag är stolt över att hon är en sådan bra mamma. Samtidigt är det första gången hon är mamma, hela situationen är ny för henne och hon är väldigt mån om sina valpar. Om alla som önskat komma och titta på valparna hade gjort det skulle situationen blivit stressande både för henne och för valparna. Och till det kan läggas att valparna är infektionskänsliga. Så jag är glad över att deras välbefinnande går först den första månaden av deras liv då det innebär mindre stress och i längden bättre mående hos både min hund och era.
Vi har ju alla olika sätt att välja hund. Fabian är utvald genom att jag ringde på första annonsen i Göteborgsposten den dag jag bestämt mig för att köpa hund. Kanske inte den bästa metoden men ett mer lyckat inköp trodde jag aldrig att jag skulle göra igen. Snurran var då inte planerad alls. För det första så är inte labradorer någon favoritras i den här familjen, för det andra så skulle vi då inte ha en hund till och för det tredje hade vi inte ens talat om det. Vi kände inte familjen Landkrabba på den tiden mer än att Erika och jag gått i skolan ihop och att vi sedan fanns på samma hundklubb, de mycket mer aktiva än mig. Så mest för att vi kände till varandra lite skickade jag iväg ett grattismail till Erika då valparna kommit. Tillbaka fick jag ett mycket längre mail med mycket mer information än mitt korta mail krävde.
Någonstans där började Snurrans historia hos mig. Jag skall inte säga att jag var svårövertalad men jag kan fortfarande vara förvånad över Erikas mycket uträknande mail. Förvånad och en aning hedrad. Tanken var först att vi skulle köpa en hund, företrädesvis en hane. Efter att läst en annons de hade ute som nämnde möjligheten att de var intresserad av en fodervärd om rätt familj var intresserad hade jag ångest. Skulle jag fråga? Ville vi få den starka kopplingen till varandra som det ändå innebar? Mest tveksamt var ändå att vi skulle vara rätt familj. Det finns ju fler som kan använda mail så jag tog den fega vägen ut och skickade ett försynt mail för att slippa få avslag rakt i ansiktet.
Att slutet på berättelsen var att vi inte fick avslag, det vet vi ju redan alla som läser det här. Men det var inget självklart beslut. Att binda upp sig att dela sin hund med några vi egentligen inte kände. Att veta att man skall vara utan sin hund i nästan tre månader vid två tillfällen. Utan kontroll på hur hon skulle behandlas. Men vi bestämde oss för varandra. Med vissa personer känns det rätt. Och även här måste jag säga att jag blev överraskad och hedrad över hur andra såg på mitt hundägarskap: Vi skulle bli fodervärdar!
Nu vet ni början och slutet på hur Snurran kom till oss. Vill ni veta vad som hände i mitten? Jo, i mitten av historien fick vi inte bara en fantastisk hund, möjlighet att uppleva två valpningar och nya erfarenheter. Vi blev också riktigt goda vänner och har idag mycket mer gemensamt än ett avtal ihop. Och den vänskapen kommer vara mycket längre än foderavtalet. Tänk vilken tur man ibland kan ha!
120119 Snurrans fodervärd Camilla, som på ett fantastiskt sätt sköter valparna under dagtid, uppdaterar med senaste nytt från valplådan:
Jag njuter av valparna, därför har skrivandet blivit lidande… Jag har aldrig förut upplevt en valpning, eller träffat så små valpar. Jag har alltid funderat när människor sagt att det är den bästa tiden, de första veckorna, för hur kul kan små blinda hundvalpar som ser ut som råttor vara? Det kan jag svara på, de kan vara otroligt kul, fascinerande, spännande och underbara. Tänk vilken tur jag har som får lov att vara valpvakt.
Men ni vill naturligtvis höra om valpningen? Snurran är en naturbegåvning, hon brås på sin mor som jag också hört är fantastisk med sina valpar. Snurran var orolig på lördagen och det blev inledningen på en lång natt, men tillslut kom de, vid fem kom första valpen och sedan följde de på varandra i rask följd. Snurran var så duktig, ja, jag vet att jag är partisk. Hon slickade och gjorde ordning sina valpar och röde sig inte under hela valpningen som var över nio tiden. Alla valparna var friska, pigga och krya och har fortsatt att vara.
Det har varit en smärtfri valpning, alla valparna kom ut relativt fort, alla moderkakor var tillslut inräknande, Snurran åt friskt både innan och efter, hon blev inte dålig i magen och hon trivs med sina valpar. Bättre kan det nog inte vara.
Det är något magiskt över det, att de bara på tre dagar har gått från att vara helt passiva valpar som mer liknar råttor till att redan börjat krypa, låta och hitta sin väg runt i valplådan utan att kunna se. Snurran har börjat lämna valplådan ibland för att äta och gå ut och kissa. När hon kommer tillbaka går hon genast och tittar på att de är kvar men ibland väljer hon att sitta kvar utanför och bara titta på dem en stund. Då ser hon ut som hon funderar hur de där små sakerna har med henne att göra och vem som bär ansvaret för det. Sedan hoppar hon elegant ner i valplådan, nosar in att alla är där, slickar dem i baken och buffar runt dem.
Tänk vilka underbara små krabater!
120117 Nya bilder på valparna, här är de två dagar gamla. Bilderna presenterar valparna i den ordning de föddes.
Alla valpar har gått upp i vikt exakt som de ska, de äter och sover, knorrar och kravlar runt i valplådan.
Fläckarna i blått och rött som ses på vissa av valparna är endast markeringar så vi ska se skillnad på de små...
valp 1, gul tik. Födselvikt 413 g
valp 2, svart tik Födselvikt 390 g
valp 3 svart tik Födselvikt 409 g
valp 4, gul hane Födselvikt 420 g
valp 5, svart hane Födselvikt 380 g
valp 6, gul tik Födselvikt 390 g
valp 7 gul tik Födselvikt 345 g
valp 8, gul hane Födselvikt 375 g.
120116
Snurran var fantastisk under valpningen och klarade av valpningen utan hjälp, vi behövde endast övervaka det hela.
Vi kommer även de närmaste dagarna att ta kontakt med alla er som står på kö.
För närvarande har vi en gul tik till salu, övriga är tingade.
På bilderna är valparna drygt ett dygn gamla
Nedan är bilder från lördagsnatten, fler bilder kommer under veckan. På bilderna är valparna bara någon timme gamla.
Snurran inför valpningen
Snurrans fodervärd Camilla kommer här att berätta om Snurran och tiden inför och kring valpningen.
Camilla och hennes familj kommer att vara mycket delaktiga under valparnas första veckor.
2012-01-14
Nu är det snart dags....i dag, i morgon, i övermorgon eller kanske någon dag till, beräknas Snurrans kull komma.
Hon är rejält rund om magen, flyttar sig inga längre sträckor utan är nöjd med att sitta i soffan och mysa.
Temat för valparnas namn är bestämt, det blir en kaffekull, alla valpar döps efter något relaterat till kaffe - kaffedrinkar, kaffebönor, kaffesorter..
Snurran laddar redan nu för kaffekullen genom att boa in sig i valplådan på Gevaliafiltar... Nedan beskriver fodervärd Camilla dagarna inför valpning...
Nu är det nära....
Valplådan är uppsatt, kompostgallrena är framtagna och handukarna ligger i lådan i hallen. Nu är magen nersjunken, juvren mer svullna, hon flåsar och hon vill inte alls gå ut. Och idag är ju dagen då det skall ske, eller någon gång i veckan…
Det där med att förbereda och ha allt redo är ju alltid bra. Frågan är bara hur uppskattat det är? Snurran är alltid med mig, men den senaste veckan har jag lyckats tappa bort henne en sex sju gånger inomhus. Att lyckas tappa bort en labrador i vårt hus är ganska bra gjort, för så stort är det inte och gömställena få. Men jag har ju fått leta igenom huset, ropat efter henne och efter ett tag har hon suttit i hallen och jag har funderat på vem som är knäpp: Jag eller hon. Men nu har vi hittat vart hon gömmer sig. Efter att vi flyttat trappan inomhus har det blivit ett utrymme under trappan som är två decimeter högt, och två gånger två meter i utrymme. Där under håller hon på och gör i ordning för valparna…
Snurran har en förkärlek för trånga utrymmen. Vi har ett soffbord som också är ca 2 decimeter högt som hon tycker om att ligga under. Vi lärde aldrig av henne med det när hon var valp för vi tänkte att när hon blir fullvuxen kommer hon ändå inte få plats. Glöm det! Där under ligger hon och när man tappar mat är hon där och snappar det i luften.
Jag tycker det är svårt att beskriva min Snurran. För hon är mig väldigt kär och när man är så förtjust i någon som jag är i min hund så har beskrivningar en tendens att blir en enda onyanserad hyllning av förträfflighet. Snurran är för mig den perfekta hunden, kanske hade hon blivit en ännu bättre hund hemma hos någon annan för hon är arbetsvillig och har en bra träningskapacitet. Hon är mjuk och följsam. Det där med vilken hund man har är ju så svårt. Det beror ju på vad man vill få ut av sin hund. Jag vill ha en hund som fungerar i vår familj, som kan vara lös, följa med över allt och där vi kan träna ihop för att det är kul. Och en sådan hund har jag i Snurran.
Jag brukar försöka förklara att jag inte tränar lydnad med mina hundar, jag tränar följsamhet, samarbete och glädje. Och Snurran är just det, följsam, samarbetsvillig och glad. Vi skulle aldrig kunna tävla hon och jag men vi kan andra saker. Vi kan gå på skogspromenad och jag vet att hon aldrig skulle försvinna och att hon alltid kommer vid inkallning. Vi kan inte det perfekta sitten men jag kan sätta henne, lämna henne sittandes lös och gå runt på planen och hålla i en hundkurs utan att hon rör sig. Hon kan inte gå fot men hon kan gå lös bland andra hundar och inte lämna min sida. Hon sitter kvar i bilen med bakluckan öppen medan jag hjälper mina barn komma i regnkläderna.
Det är min Snurran det. Och vi har otroligt roligt när vi tränar ihop. Jag har en instruktör som en gång sa till mig när jag gick kurs i apportering: att mina hundar vet inte vad de skall göra och de är inte vidare tränade men de gör rätt ändå för de skulle göra vad som helst för mig om jag ber dem. Det är för mig det bästa beröm jag någonsin fått. Det jag har gjort med Snurran är viltspår, apportering, lydnad, rallylydnad, klicker och faktiskt en nybörjarkurs i agility också. Oavsett vad vi gör tycker hon alltid det är roligt, hon är samarbetsvillig, positiv, och vill arbeta. Hon är lättlärd och jag har aldrig upplevt henne ointresserad av träning. Samtidigt har hon en god förmåga att koppla av och njuter bara av att få vara med. Och hon har en ständig förmåga att överraska mig, med sin förmåga att möta hundar, med sitt resultat på MH, förmåga att spåra, villighet att apportera fågel och sitt tålamod med både barn och hundar.
2012-01-06
För de flesta av oss finns det en speciell hund, eller kommer att finnas. I min familj heter den hunden Mick. Mick var en Golden Retriever hane och kom till min familj när jag var tio år. Han var inte familjens första hund men min första egna hund. Vi var oskiljaktiga, även om han också var familjens hund. Där jag var, där var Mick. Och när Mick dog, 12 år gammal var hela släkten överens, det skulle aldrig mer komma en ny Mick. Men det kom en ny Mick, det kom en Fabian.
Fabian är idag 11 år. Han är ingen ny Mick, för Mick hör till min barndom, från tiden då jag gick från barn till vuxen. Men Fabian är lika go, lika snäll och mycket mer välutbildad. Fabian är också alltid där jag är, lyssnar, tänker och avgudar sina bollar. Fabian kommer snart inte längre finnas men han kommer för alltid vara den hund som gjorde mig från hundägare, till hundtränare, från ung vuxen till förälder. Och släkten är överens, det fanns en ny Mick, det finns en Fabian men nu, nu finns det ingen mer. Men ni ser, jag skall berätta en sak för er, de har fel. Det finns en till, de har bara inte upptäckt det ännu, det finns en Snurran.
Snurran är arbetsvillig, lyhörd och klok. Hon sitter ständigt vid mina fötter, alltid förväntansfull men ändå helt avkopplad. Hon gick lydnadsinstruktörsutbildningen med mig och är med på alla kurser jag håller. Hon apporterar, hon funkar på rallyn och hon är helt fantastisk på hundspråk. Hon kommer alltid på inkallning, älskar att åka båt och att leka med fåren. Och hon gör mig alltid stolt, över att jag har en sådan fantastisk hund vars högsta lycka är att samarbeta med mig.
Jag tänker att jag är lycklig, som har turen att få lov att tumgås med sådana fantastiska hundar. Och när Snurran nu ligger bredvid mig och jag har handen på hennes mage kan jag känna hur valparna rör på sig. Hon vet fortfarande inte vad som väntar men jag har börjat räkna dagarna. Och om jag får hoppas något för de valparna som finns där, så är de att de skall få lov att bli någons ”Snurran”. Någon att älska och leva ihop med, en bästa vän och någon att lära sig av. Någon, som till och med när de inte längre finns, fortfarande vandrar bredvid sin ägare. Det önskar jag Snurrans valpar.
2012-01-04
Snurran skall ha valpar! Är det inte fantastiskt? Resan till dessa valpar har som alltid sin egna historia, utan några större missöden men dock med några vinklingar jag gärna hade varit utan. Nu är det tio dagar kvar till dess att valparna beräknas komma och det påverkar livet på många sätt.
Nu syns det att Snurran är dräktig. Hon börjar likna allt mer en rund tunna, sitter helst bara i soffan och juvren blir allt mer svullna. Ofta antar hon en mycket fundersam min och ser ut att fundera på vad som händer med henne. Och just det är ju så fantastiskt första gången något djur skall få ungar. Att det syns så tydligt att de egentligen inte förstår vad som händer men så när ungarna kommer så bara de vet vad de skall göra.
Och att Snurran kommer bli en fantastisk mamma finns det ingen som tvivlar på. Snurran. De flesta labradorer är ju trevliga och trygga hundar och Snurran är inget undantag. Snurran bor tillsammans med oss på vår gård. Vilka är då vi, jo det är jag Camilla och min man Linus. Vi har två barn, Sebastian på 6 år och Johannes på 2 år. Fyrbeningar i familjen börjar det bli gott av, Fabian är en Golden och fyller 12 år i år och Charlie är en blanding mellan cooker och schnuser och fyller 5 år i år. Trots att Charlie är äldre så är han familjens nyaste medlem då han tidigare bott hos min morfar. Vi har också två katter, hönor och får.
Jag skall försöka göra de här små uppdateringarna till en vana, så ni får möjlighet att lära känna Snurran och hennes första valpkull!