20120130 Camilla bloggar från valplådan
Att förlora en valp, hur beskriver man det. En liten kille som verkade må bra fram tills bara ett par timmar innan. Det är inte ovanligt att valpar dör, ju yngre de är desto mer utsatta är de. Men vad hjälper logiken när allt man vill är att förändra ödet?
Men det finns sju valpar som lever och mår bra. De pratar i massor nu! Det låter, gnälls, gläfser, snozar. Det är faktiskt ett väldans väsen sedan ögonen började öppnas i fredags och antagligen hörseln också. Visste ni det, att valpar även föds döva? Visserligen låter de mer och mer men de har ju ändå pratar i en vecka nu. Tänk att driften att kommunicera är så stark att de gör ljud utan att höra sig själva. Ganska spännande att tänka på.
Just att de har börjat öppna ögonen var så roligt att se, jag hade någon form av veckans fråga där jag försökte se hur många som sa att det skulle ske vid två veckor och hur många som sa tre. Som det blev öppnade de ögonen när de var 12 dygn gamla. Visserligen var det bara springor, och de blir mer och mer öppna för varje dag. Men de var öppna.
Det är också spännande att se hur de utvecklar sina rörelser, från att inte rört sig alls, till att de krälar, till att de går med frambenen och bakbenen släpar efter, till att även bakbenen börjar få styrsel. I början när de hamnade i något hörn i valplådan förstod de inte hur de skulle ta sig därifrån och ett allmänt kaos kunde utbryta. Och att försöka dia, det gick ju att försöka lite var som helst bara det var i Snurrans päls. Men nu börjar de ha koll på läget. Om de hamnar i något hörne kravlar de sig snabbt därifrån när det är matdags och att ta sig runt Snurran är inte längre något problem. Ibland skriker de högt och då kan det bero på att Snurran lyckats sätta sig på någon av dem.
De börjar få personligheter också. Vissa är mer tydligare än andra. Om jag har någon personlig favorit? Nä, inte ännu. Kanske handlar det också om att jag vet att ingen av dem skall flytta med hem till oss om åtta veckor. Som det är nu kan jag fördela ut pussar och kel helt rättvist. Personligheterna syns både i hur de beter sig när de äter, hur de låter, hur de låter sig hanteras, klappas, vägas.
Vi har ju den stora killen som både väger mest, låter mest och kravlar mest. Sedan är det den svarta killen som är bland de minst men en mycket livlig krabat som helt hoppar ur skålen han skall vägas i. Sedan är det tikarna. Vi har ju den tiken som ligger god två i viktkurvan och hon är en riktigt liten cool sak som rullar ihop sig och somnar medans hon blir vägd. De två andra gula tikarna gör inte så stort väsen av sig i valplådan mer än att en har ett bedårande vackert huvud. De är båda trevliga att hantera och accepterar att bli klappade av barnen. De två svarta tikarna är livligare, pratgladare och livligare.
Men så är det just nu, om en vecka kan det se helt annorlunda ut… Det är det som gör livet så spännande!